Ur form till i form

Varför?

From den 2/5 och till och med den 31/10 ska jag gå ner i arbetstid. Till 65%.

Kommer arbeta mån-fre mellan 0915-1415 ca. 

Vi får vårdbidrag pga Frejas diabetes och vi blir inte piggare, friskare och gladare av att spara de extra pengarna varje månad. Därför väljer vi nu att jag går ner i arbetstid så vi, hela familjen, kan få en möjlighet att landa.

Vi behöver det! Det är kämpigt med att vara två vuxna med hypotyreos, ett barn med typ 1 diabetes och ett barn som har energi för oss alla fyra. Det blir en minuskalkyl.

Så från o med måndag så ska jag och barnen göra sånt som är bra för själen.

* åka till bokskogen för långpromenader och lek på skogslekplatsen.

* bad och lek på Burlövsbadet

* turné bland Malmös temalekplatser

* cykelturer

* utegympa i parken

Och så småningom när det blivit varmare:

* massa dopp i havet i Klagshamn

* poolhäng hemma

Det känns som en mycket bra plan.

Planen minimerar också stressen för min man. Som kan fokusera på sitt eget tillfrisknande. Han påbörjade sin levaxinbehandling två månader efter mig, och det ska man inte glömma. De två månaderna som jag är före honom är också de två månaderna som fått mig på fötter.

Så lagom till sommaren och semestern hoppas jag att han är på fötter igen. 💜

Det har idag gått 2 månader sedan jag fick levaxin utskrivet. Jag har successivt sedan dess känt mig bättre och bättre.

Koma-tröttheten är borta, även om jag fortfarande är trött.

En del av vätskeansamlingarna är borta.

Huvudvärken som jag hade konstant är borta. Men istället för jag migränliknande huvudvärk när jag har mens.

Frossan är borta.

Klådan är helt borta, det är enormt skönt. Den sökte mig. Galet påfrestande.

Levaxin i två månader i kombination med Viktväktarna i en månad har resulterat i viktminskning på 4.4kg, men störst av allt är tappet av cm runt midjan.

I januari va midjemåttet 140cm idag är det 122. -18cm 🎉

I januari när jag fick levaxinet utskrivet hade jag följande värde:

Tsh: 3.2

P-t3, fritt: 4.3

P-t4, fritt: 12

Nu låg värdena på:

Tsh: 1.3

P-t3, fritt: 4.6

P-t4, fritt: 16

Referensvärdena är:

Tsh 0.40-3.7

P-t3, fritt: 3.6-6.3

P-t4, fritt: 12-22

Men uppenbarligen mår jag bättre av att ha ett tsh som ligger närmre 1 än 3. Plus att mitt t4a nu ligger i mitten istället för på gränsen till för lågt.

Optimala värden med levaxinbehandling är:

T3 5.6-6.2

T4 18.4-20.8

Och Tsh under 1.

Så mina värden måste både ner och upp ytterligare innan jag är rätt inställd. 

Men jag är på god väg, och min läkare skrev ut levaxin till mig för ett år. 

I fredags var det då fyra veckor sedan jag fick levaxin utskrivet.

50mg varje dag i en månad. Inte missat en dag.

Mår jag bättre?

Ja, det vågar jag faktiskt påstå.

Tror dock att jag måste höga dosen till 75g. För att bli kvitt de resterande symtomen jag har.

Men jag ser ljust på framtiden.

Ofattbart att ens livsenergi äntligen är tillbaka, efter 1 1/2 år i totalt mörker av trötthet och konstant huvudvärk.

Jag har under det senaste året googlat mycket, försökt bilda mig en uppfattning om vad som eventuellt kommer krävas av mig, för att vända min negativa trend.

Men jag vet inte var min gräns går. När jag tycker att jag har fått nog. När jag är villig att göra allt som krävs för att bli frisk.

Det är en störd tanke. Och egentligen borde det självklara svaret vara: NU!

Nu med en gång. Igår helst.

Men jag blir så överväldigad av alla rekommendationer att jag inte vet vart jag ska börja?!

Glutenfritt? Laktosfritt? Helst både och?!

Inget kaffe. Mkt grönsaker o frukt.

Detoxa (som jag överhuvudtaget inte köper... Av SÅ många anledningar).

Det enda jag verkligen tror på är effekten som ingefära har. Och därför dricker jag ingefärashot varje dag.

Gjord på ekologisk ingefära, citron och honung och givetvis vatten.

Jag är så fascinerad av hjärnan. Hur tänker jag egentligen och varför?!

Jag sitter här i soffan. Hela rummet gungar pga huvudvärken. Känner mig helt avtrubbad idag.

Just vid det här ögonblicket tänker jag "jag gör vad som helst för att bli frisk".

Men ändå så gör jag inte det.

Hur kan det komma sig?

Jag är överviktig, ännu mer överviktig nu än innan pga hupotyreosen. Ibland tänker jag att gastric bypass är lösningen. Men sen tänker jag: men om jag har vitaminbrist nu, vad kommer jag då ha sen? Om jag är trött nu, hur trött kommer jag bli sen? 

Det är ingen lösning! Jag VET det. 

Men när återfår man energin så man orkar börja träna igen? Eller måste man bara bestämma sig. Att NU tar jag itu med det här. Nu... Inte sen.

Jag skäms. 

Alla mina frågor... Så få svar.

Man har startat en XL-grupp på vv i Malmö/Hyllie. Konsulenten som leder gruppen har själv gått ner 100kg på mindre än ett år. Hon är en inspirationskälla.

Kanske det kan vara ett steg i rätt riktning. 

Vem vet?! 

Om denna inte hjälper då är det kört. Lite som med silvertejp. Det som inte kan lagas med silvertejp är inte värt att lagas.

I natt drömde jag mardrömmar HELA natten. Hjärnan gick på högvarv. Kom inte till ro, och definitivt inte in i någon djupsömn.

La mig vid 2230, men kl 0130 hade jag fortfarande inte kommit till ro. 

Svettningar, krypningar i kroppen, och lätt panikångest. Fick gå upp, dricka vatten och öppna fönstret. 

Till sist somnade jag.

Vaknade med huvudvärk.

Har fortfarande huvudvärk.

Tog en dubbel Treo. Bäddat ner mig. Ger det två timmar. Om huvudvärken hänger kvar så reklamerar jag denna fredagen. 

Hoppas det är bra med er! 

Hade mens förra veckan. Det var första gången sedan 2011 som jag inte hade djävulsk mensvärk, stört blödningar, trötthet och illamående under tiden.

Sensationellt! 

Tröttheten finns kvar, men faktum är att jag inte däckar i soffan längre varje kväll.

Huvudvärken kommer ibland. Men den där hjälmen som suttit över mitt huvud sen i somras, har lättat. 

Frossan är som bortblåst! 

Stickningarna i benen är inte lika frekventa.

Men värken/tröttheten i binjurarna är kvar. Men Adrenal cortex tar upp till 6 veckor innan den börjat verka. Det är ett hormon. Och viktigt att jag inte tar på kvällen, eftersom njurarna ska vila på kvällarna/nätterna.

Min tunga såg hemsk ut innan. Fläckig, svullen och öm. Kallas geografisk tunga.  Tyder på att man har vitaminbrist. Oftast är det d-vitamin brist. Och det visade ju mitt ena värde på att jag har/hade.

Det konstiga är att jag sedan 1 år tillbaka ätit d-vitamin, tuggtabletter. Men eftersom jag har problem med sköldkörteln så kan kroppen inte tillgodose de vitaminer man stoppar i sig.

Det är även viktigt att äta K2 i kombination med d-vitamin. Det gör jag NU!

Jag mår bättre.

Tredje veckan med levaxin. 

Såhär bra har jag inte mått på 2 år.

Jag är glad, tacksam men en aning reserverad för att ta ut ngt i förskott.

Jag har analyserat svaren och försökt komma fram till vilka tillskott jag behöver och mängd.

Förutom levaxin 50 mg, äter jag:

D-vitamin

K2

Algtabletter

B6/b12/folsyra

Järn/c-vitamin

Adrenal cortex

En vecka har jag nu tagit 50mg levaxin 1 gång per dag. 

Om det beror på levaxinet, den minskade psykiska stressen, bättre sömn eller de andra vitaminerna/hälsokosten jag nu också tar, det vet jag inte. Men en sak är säkert. 

Det jag har reagerat på är att jag springer väldigt mkt på toaletten. Jag är kissnödig hela tiden. Känner mig inte lika svullen i kroppen. Framförallt känns min mage mindre uppblåst.

Men som sagt det är på tok förtidigt att säga att det beror på det ena alternativt eller det andra, eller en kombination.

Jag är tacksam, och njuter.

Förutom svullnaden som minskat känner jag mig inte fullt så trött, även om jag är långt ifrån att vara pigg och alert. Huvudvärken, den tryckande, den har också minskat.

Där tror jag däremot att den psykiska stressen har en stor anledning. Stress är INTE bra för kroppen.

Har under veckan på jobb kollapsat totalt runt 11-1130, men då har jag tagit min lunch tidigare och gått in i vilorummet och sovit, exakt 43 min. Tvärdäckat. Och sen har jag druckit lunch istället.

Eftersom jag har noll ämnesomsättning, noll energi och noll tid (då jag sover länge på morgonen och på lunchrasten) så dricker jag smoothies från Naturdiet.

Jättebra. Goda och lätta att ta med.

Köpt billigt via matsmart.se 👍🏻

Mötet med läkaren på endokrin var nervöst.

Jag var inte så nervös för det faktum att han skulle ev. bekräfta att jag hade rätt om mina tankar kring hypotyreos. Utan rädd för det faktum att även han skulle säga att det inte var något fel på mig.

 

För första gången så gör man en ordentlig undersökning på mig. Läkaren både känner på min sköldkörtel och gör ultraljud på den. Läkaren noterar alla symtom jag upplever. Och analyserar mina provsvar.

 

Den här läkaren säger samma sak som läkaren på vårdcentralen: Dina värden ligger inom referensvärdena!

Och då brast det för mig. Jag började stortjuta. Talade om för honom att jag mår inte bra, det är något som inte stämmer.

 

Då säger han de magiska orden!

 

"Kim jag tror på dig. Jag hör vad du säger. Förstår att det är jobbigt. Men innan jag ev. skiver ut medicin måste vi utesluta så att det inte är något annat."

 

Kändes rättvist!

 

Dagen efter lämnade jag ytterligare ett gäng prover, 8 rör tror jag dom tog på labbet. Plus att läkaren skickat remiss till sömnkliniken i Lund för att utesluta att jag inte har sömnapné. 

 

Fredagen den 29 januari 2016 har jag sedan en bokad telefontid med läkaren.

 

Han börjar återigen samtalet om mig på samma sätt som läkaren på vårdcentralen: "Ja jag hittar inget fel på dig"

 

 

Sen tänds något inom mig, den där glöden som egentligen är jag. OCh jag påbörjar något som känns som en slutplädering. Jag blev plötsligt rustad för krig!

 

Läkaren harklar sig, och säger: "jo förresten du har d-vitaminbrist. Referensvärdet är 75 och uppåt. Ditt värde är 48"

 

Det är väldit märkligt. Särskilt med tanke på att jag ätit dubbeldos d-vitamin i 9 månader. Fast vid närmare eftertanke gav detta mig ännu ett argument för att jag har rätt, och läkarna vägrar se det.

 

Har man problem med sköldkörteln kan kroppen inte ta hand om d-vitaminet man äter, utan det åker ut samma väg som resten av allt överblivit i vår kropp kommer ut igenom.

 

Läkaren säger ingenting... så jag börjar sakta med slutpläderingen....

 

Den om att jag verkligen inte mår bra, att mitt TSH (det värde man blandannat kontrollerar vid misstänkt problem med sköldkörteln) successivt har högts sedan augusti. Att mamma har hypotyreos. Freja har diabetes typ 1. Alla mina symtom. Att min kropp uppenbarligen inte kan hantera de vitaminer jag stoppar i mig. Att jag gått upp 5 kg i vikt sedan augusti utan att ändrat ngt i min kost, ej heller rört mig mindre. Och värst av allt, min känsla av att vara helt dumihuvudet. Jag tog också upp det han själv skrivit i min journal gällande ultraljudet på min sköldkörtel. Att den var fastare än vad den borde, men att den var symetrisk. 

 

Han mumlar något... Jag säger: Ursäkta?!

Han säger: receptet ligger på apoteket och så gör vi en ny uppföljning om två månader!

 

 

Så efter att ha mått dåligt sedan hösten 2014 har jag ÄNTLIGEN träffat en läkare som tror på mig. Han tror så mycket på mig att han till och med skriver ut levaxin trots att mina värden ligger inom referensvärdena.

 

Fast frågan är om de verkligen har gjort det? Har begärt mina senaste provsvar. Dom är skickade till mig. Ska bli mkt intressant att kontrollera och analysera. Har fått mina provsvar sedan aug/sep/dec sedan tidigare av vårdcentralen. 

 

Ska i ett enskilt inlägg regogöra för mina värden. Vilka referensvärdena är och vad mina värden säger om mig!

 

Hur som helst. Levaxin, 50mg började jag ta i fredags. Vet inte om de har gett nån effekt än. Det jag vet är att all den psykiska pressen är borta och jag ser nu ljust på framtiden, även om jag är fullt medveten om att levaxin kanske inte är den medicin jag behöver alls eller enbart. Men en sak i taget. 

Under min julledighet spenderade jag varje minut av ork med att läsa på om hypotyreos.

Det var inte långa stunder varje dag som jag orkade, men en halvtimme på morgonen, en timme på kvällen typ,varje dag.

 

Jag började med att läsa Helle Sydendals bok "Få livet tillbaka". En bok som handlar om Helle och hennes kamp för att få rätt vård, tips till andra drabbade osv. En bok jag rekommenderar varmt. Längst ner i detta inlägg finner du banners över Helles föreläsningar nu i vår 2016.

 

Boken hjälpte mig att bena upp olika begrepp, och ökade min förståelse för att det är sjukdomen som gör mig dumihuvudet. Att jag inte bara kan "rycka upp mig". Jag började lista mina symtom, när dom började och hur de får mig att må.

 

La även till mig i två olika grupper på facebook. En som heter "Vi med hypotyreos med VÄGRAS hjälp" och en grupp som heter "hypotyreos provsvar".

 

Dessa två grupperna hjälpte mig att förstå att problematiken med okunskap inom allmänvården på vårdcentralerna är bristande vad gäller att diagnostisera hypotyreos. När man drabbas av hypotyreos så är alltid inte svart eller vitt. Det finns en enorm gråskala. Och endokrinologer debatterar flitigt huruvida referensvärden skall ändras eller inte. 

 

Just gruppen på facebook där man får hjälp med att analysera sin provsvar har gett mig absolut mest kunskap. I kombination med väldigt nära och intensiv kontakt med nära vänner som fått diagnosen, men som också kämpat mot vården för att komma till sin rätt.

 

Det är en djungel, och inte helt förvånande så hänger det mesta ihop. Det känns som jag blev proffessor i ämnet under julen.

 

Den 29 december hade jag på egen begäran ett telefonmöte med min läkare på vårdcentralen. Han förstod inte alls varför jag ville ha ett möte med honom. Alla prover visade att jag mådde bra. Jag talade om för honom att det spelade ingen roll vad proverna visade, jag mår INTE bra. Läkaren jag har på vårdcentralen har alltså under 2015 vidtagit följande åtgärder (detta trots att jag då är frisk enligt honom):

• sjukskrivit mig vid 3 tillfällen för utmattning
• Skrivit ut blodtrycksmedicin för högt blodtryck
• tagit bort blodtrycksmedicinen pga förlågt blodtryck
• konstaterat 5 (!!!!) halsinfektioner och skrivit ut diverse mediciner för detta
• Skrivit ut Atarax för oro/ångest
• Velat skriva ut antidepressiva mediciner, trots att jag påtalat att jag INTE är deprimerad
• Skrivit ut Saroten, för att Ataraxen gav mig mardrömmar
• Skrivit ut Zopiklon för att jag ska kunna sov (trots att jag är extremt trött hela tiden redan)
• Skrivit ut naproxen för min kraftiga huvudvärk, som han säkerstället inte beror på någon neurologisk störning. 
• När jag sökte vård hos honom för plötslig vätskeansamling i min höger fot (endast ena foten) viftade han bort det med att det berodde på min övervikt och överansträgning.
• När jag sökte vård hos honom för avdomningar i armen och krypande i kroppen samt extrem smärta i min högra hålfot (särskilt på morgonen och kvällen, när jag sak gå). Detta förklarande han med muskelansträgning i axlen/armen pga felbelastning när jag sitter på jobb framför datorn. Smärtan i fötterna bemöda han inte ens sig att förklara varför det uppstått. Men jag antar att det beror på min övervikt!
• Skrivit ut omeprazol för att min mage pga att jag aldrig blir frisk, skapat en enorm inre stress. Som i kombination med Naproxenen gjort att jag fått magkatarr.
• i augusti, september och december har man även tagit prover på mig, för att kontrollera min sköldkörtel. I augusti låg mina värden i underkant så uppföljning efter en månad krävdes. I september låg ett av värda under referensvärdet och läkaren krävde därför en ny kontroll för detta i december. Och bokade även in en tid för uppföljning av provresultaten innan jul.

 

 

Sedan augusti 2015 fram tills idag har jag varit för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att vara frisk.

Ett tillstånd som förändrat mig som person.

Värst av alla symptom är de symptom som får mig att känna mig dum i huvudet.

 

Jag ska förklara närmre.

 

Nedan kommer jag lista alla symptom som jag har. Detta trots att jag enligt läkaren på vårdcentralen är frisk. Sett till de blodprover som tagits på mig vid 3 olika tillfällen.

 

Humör och mental hälsa

Stor trötthet
Sömn gör inte att man känner sig piggare
Avsaknad av sexlust
Långsamma rörelser
Förlorad uthållighet
Intolerans mot fysisk aktivitet
Kraschar efter 15.00 på em
Minnesförlust
Förvirring
Mentalt slö
Dålig koncentration
Mardrömmar
Lätt upprörd
Humörsvängningar
Personlighetsförändringar
Känslor av bitterhet
Tappar självförtroende

Andning och luftvägar

Andfåddhet
Infektioner i övre luftvägarna

Fysik

Darrighet
Ledstelhet
Svullnad i ögon, ansikte, händer, fötter eller fotleder
Invärtes skakningar

Hjärta, blodtryck och puls

Högt blodtryck - till en början hade jag det, det var så allt började i december 2014.
Lågt blodtryck - nu har jag det istället. 
Långsam/svag puls (under 60) - ligger mellan 55-65
Långsam hjärtrytm utan att vara vältränad - jag är verkligen inte vältränad
Yrsel

Hud

Torr
Flagnar
Grova fläckar
Mörka ringar under ögonen
Utslag: kliande, röd, svullen hy
Känslighet för solljus

Hår

Tappar hår på huvudet

Hörsel

Överkänslig hörsel
Ljud i öronen(väsande, ringande)

Kroppstemperatur

Värmekänslighet
Känslighet för kyla
Låg kroppstemperatur på morgonen - legat mellan 34,6-36,3 varje dag den senaste månaden
Kalla händer och fötter
Nattsvettning

Mage, Matsmältning & Aptit

Intolerans mot alkohol
Förstoppning
Hemorrojder
Utspänd mage, gaser
Högt kolestrol
Sug efter söta saker
Hypoglycemi=lågt blodsocker - när vi på vårdcentralen har kollat mitt blodsocker har jag legat mellan 3,3-3,7

Mun och hals

Känsla av att ha en klump i halsen
Halsont
Torr mun
Dålig andedräkt
Skrovlig röst
Förstorad sköldkörtel - enligt ul inte förstorad med fastare än vad den bör vara

Smärta, känsel och reflexer

Tryckande huvudvärk
Rygg- och ländryggssmärta
Muskel- och ledsmärta
Karpaltunnelsyndrom
Stickningar/domningar
Avdomningar och pirrande i ben, fötter, armar, händer, rygg eller ansikte
Muskelkramper

Underliv

Stor blodförlust vid mens

Vikt

Viktökning
Fetma
Svullnad

Ögon & Syn

Svårt att fokusera
Torra ögon
Tunga ögonlock

--------

Så, kära vänner. Av att läsa listan på mina symptom, låter det som jag är frisk?

Ändå hävdade vårdcentralen bestämt att det inte var något fel på mig. I fem månader lät jag dom få mig att tro att jag var inbillningssjuk, medans jag bara blev sämre och sämre. 

Den 16 december kollapsade jag på jobb. Gick hem och sjukade mig resten av tiden fram till min läkartid den 21/12. Återigen fick jag besked från läkaren att det inte var något fel på mig.

Jag gick hem med en känsla av hopplöshet, likgiltighet och total avsaknad av tro på framtiden.

den 29/12 kontaktade jag vårdcentralen igen, krävde att läkaren remitterade mig till endokrin i Malmö. 

I nästa inlägg ska jag berätta vad som hände på mitt möte med läkaren på endokrin.

 

Ha en fantastisk kväll!