Ur form till i form

Det var en givande, smärtsam, rolig, lärorik och spännande dejt med min vän på gymmet igår!!

Han borde verkligen skola om sig till PT. Han kan ju ha mig som sitt träningsprojekt tills han är klar ;)

Här finns att jobba på.

Vi byggde tillsammans ett bra pass som jag har lovat att köra en gång i veckan och en gång i veckan ska jag köra cardio-intervall.

Även om visa övningar igår kändes tuffa, träning av muskler jag aldrig har tränat, så är jag pepp!!

Däremot har jag idag sån sjuk träningsvärk i mina armar.

Är dock stolt över mig själv för jag tog 110kg i benpressen. Ja nån fördel ska man ju ha av att ha burit omkring på son egen övervikt i så många år. Samt att jag bär ofta barnen och har cyklat med barnen mkt.

Ska träna cardio imorgon.

Ha en fantastisk kväll!
Kram på er

Har du en offermentalitet?
Jag har det, iaf när det gäller min viktminskning. Nej alltså jag skyller inte min övervikt på någon annan. Däremot faller jag väldigt ofta offer för yttre omständigheter.

Det gör jag säker inte, egentligen!

Men jag låter uppenbarligen yttre faktorer att påverka mig negativt för ofta.

Dvs att när saker runt omkring mig börjar vackla då slutar jag fokusera på det som är viktigast, det jag KAN påverka!

I samband med att jag fick bihålsinflammation började saker att hända på jobb, och kombinationen gjorde att jag tappade all fokus!

Visst att jag inte kan eller bör träna när man är så sjuk som jag var, men att äta rätt kan man ju alltid göra. Men gör man det då?? Nope!

För där sitter nån jävla skruv i mitt huvud som talar om för mig att:
* jag är inte värd bättre
* det är synd om mig och att jag kan äta vad jag vill
* jag kan göra det "där" sen när jag blir frisk

VARFÖR????

Hur störd får man bli?!?!?

Jag vet ju att jag är värd bättre, att jag INTE kan äta skitmat bara för att jag är sjuk. Det är ingen belöning, det är ett straff. Inte nog med att man är sjuk, kroppen ska dessutom bearbeta både sjukdom och skitmat tillsammans med psykiskastress. Och det där med att "göra det senare" det är ju sant, MEN vi vet ju alla hur lång den startsträckan är!!

Mina underbara vän och tillika träningsnarkoman har frågat mig varje dag i två veckor när jag ska börja träna!?

Jag har svarat honom att jag inte kan bestämma mig för om jag ska förnya mitt kort på 24/7 eller om jag ska börja träna pass på Friskis!

Han har bara tittat på mig och sagt: bestäm dig!

Sen har det gått ytterligare en vecka och inget beslut har tagits av mig, så i måndags sa han till mig: nu mailar du 24/7 och sätter upp dig på listan för att förnya ditt kort, du behöver ju inte hämta ut det om du nu bestämmer dig för att träna på Friskis istället.

Så jag gjorde det. Jag mailade 24/7 och på måndag efter jobb ska jag och min kollega träna tillsammans.

Han har anmält sig som frivillig att hjälpa mig med ett träningsschema.

Han är fin min vän och kollega!!

Jag ska erkänna att jag är lite rädd!!! Han kommer mörbulta mig!!!

Men va fan... Han kanske kan banka offermentalitet ur mig!