Ur form till i form

Mötet med läkaren på endokrin var nervöst.

Jag var inte så nervös för det faktum att han skulle ev. bekräfta att jag hade rätt om mina tankar kring hypotyreos. Utan rädd för det faktum att även han skulle säga att det inte var något fel på mig.

 

För första gången så gör man en ordentlig undersökning på mig. Läkaren både känner på min sköldkörtel och gör ultraljud på den. Läkaren noterar alla symtom jag upplever. Och analyserar mina provsvar.

 

Den här läkaren säger samma sak som läkaren på vårdcentralen: Dina värden ligger inom referensvärdena!

Och då brast det för mig. Jag började stortjuta. Talade om för honom att jag mår inte bra, det är något som inte stämmer.

 

Då säger han de magiska orden!

 

"Kim jag tror på dig. Jag hör vad du säger. Förstår att det är jobbigt. Men innan jag ev. skiver ut medicin måste vi utesluta så att det inte är något annat."

 

Kändes rättvist!

 

Dagen efter lämnade jag ytterligare ett gäng prover, 8 rör tror jag dom tog på labbet. Plus att läkaren skickat remiss till sömnkliniken i Lund för att utesluta att jag inte har sömnapné. 

 

Fredagen den 29 januari 2016 har jag sedan en bokad telefontid med läkaren.

 

Han börjar återigen samtalet om mig på samma sätt som läkaren på vårdcentralen: "Ja jag hittar inget fel på dig"

 

 

Sen tänds något inom mig, den där glöden som egentligen är jag. OCh jag påbörjar något som känns som en slutplädering. Jag blev plötsligt rustad för krig!

 

Läkaren harklar sig, och säger: "jo förresten du har d-vitaminbrist. Referensvärdet är 75 och uppåt. Ditt värde är 48"

 

Det är väldit märkligt. Särskilt med tanke på att jag ätit dubbeldos d-vitamin i 9 månader. Fast vid närmare eftertanke gav detta mig ännu ett argument för att jag har rätt, och läkarna vägrar se det.

 

Har man problem med sköldkörteln kan kroppen inte ta hand om d-vitaminet man äter, utan det åker ut samma väg som resten av allt överblivit i vår kropp kommer ut igenom.

 

Läkaren säger ingenting... så jag börjar sakta med slutpläderingen....

 

Den om att jag verkligen inte mår bra, att mitt TSH (det värde man blandannat kontrollerar vid misstänkt problem med sköldkörteln) successivt har högts sedan augusti. Att mamma har hypotyreos. Freja har diabetes typ 1. Alla mina symtom. Att min kropp uppenbarligen inte kan hantera de vitaminer jag stoppar i mig. Att jag gått upp 5 kg i vikt sedan augusti utan att ändrat ngt i min kost, ej heller rört mig mindre. Och värst av allt, min känsla av att vara helt dumihuvudet. Jag tog också upp det han själv skrivit i min journal gällande ultraljudet på min sköldkörtel. Att den var fastare än vad den borde, men att den var symetrisk. 

 

Han mumlar något... Jag säger: Ursäkta?!

Han säger: receptet ligger på apoteket och så gör vi en ny uppföljning om två månader!

 

 

Så efter att ha mått dåligt sedan hösten 2014 har jag ÄNTLIGEN träffat en läkare som tror på mig. Han tror så mycket på mig att han till och med skriver ut levaxin trots att mina värden ligger inom referensvärdena.

 

Fast frågan är om de verkligen har gjort det? Har begärt mina senaste provsvar. Dom är skickade till mig. Ska bli mkt intressant att kontrollera och analysera. Har fått mina provsvar sedan aug/sep/dec sedan tidigare av vårdcentralen. 

 

Ska i ett enskilt inlägg regogöra för mina värden. Vilka referensvärdena är och vad mina värden säger om mig!

 

Hur som helst. Levaxin, 50mg började jag ta i fredags. Vet inte om de har gett nån effekt än. Det jag vet är att all den psykiska pressen är borta och jag ser nu ljust på framtiden, även om jag är fullt medveten om att levaxin kanske inte är den medicin jag behöver alls eller enbart. Men en sak i taget.